Twitter

Följ mig på Twitter. @rydfeldt

lördag, oktober 14, 2006

Borelius och Stegö Chilós är körda

Jag är något förvånad över att Fredrik Reinfeldt inte redan skickat iväg Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilòs. Vad väntar han på?

För moderaterna är speciellt Maria Borelius ett jätteproblem. Fredrik Reinfeldt har försökt förvandla partiet till ett brett mittenparti som alla kan rösta på. Även om du arbetar på bandet på Volvo. De ”nya” moderaterna är det ”nya” arbetarpartiet, har man sagt under hela valrörelsen.

Maria Borelius visar upp ett sätt att leva och inställning som få svenskar kan känna igen sig i.

Skulle man göra en nidbild av en moderat kvinna och skruvat det lite satiriskt så skulle man få fram Maria Borelius. Många moderater hade säkert varit upprörda och sagt att sådana personer inte finns. Men Maria Borelius finns och ibland överträffar verkligheten dikten.

Cecilia Stegö Chilòs har fått kritik från två håll. För sin slappa inställning till att betala TV-licens, som är en svår belastning om man är mediaminister. Men också från vissa att hon är nyliberal och hot mot kulturen. Den sista kritiken kan hon ta med ro. Den handlar ju om att det finns en massa kulturmänniskor, som inte röstat på moderaterna och alliansen, som inte gillar att den nya regeringen inte kommer att driva socialdemokratisk kulturpolitik.

Det som är allvarligt är hennes inställning till TV-licensen. Och hur hon hanterat frågan. Det gör henne vingklippt i kulturfrågor. Vågar hon ta nödvändiga strider för en ny kultur- och mediepolitik? Eller kommer hon att vara rädd för ny kritik och hellre sitta still och inte göra någonting? Och hur är det med hennes auktoritet när det gäller att prata ”public service” och hur man skall finansiera det? Kan hon överhuvudtaget ta upp en debatt, med någon trovärdighet, om licensen vara eller inte vara?

Den nya regeringen behöver arbetsro och det kan man inte få utan en ny handelsminister och kulturminister.

Frågan är bara hur länge skall vi vänta på att Fredrik Reinfeldt inser detta och hur länge orkar Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilòs?

onsdag, oktober 11, 2006

Stegö Chilòs, Borelius och brist på politisk kompetens.

Två nya moderata ministrar, f.d. journalister, har trasslat in sig i affärer kring svarta löner för barnflickor (Stegö Chilòs + Borelius) och att man inte betalat Tv-licensen (Stegö Chilòs).

Att Cecila Stegö Chilòs inte betalat TV-licens sedan 1990 beror tydligen på att hon anser att den är fel. Civil olydnad?

Jag tänker inte beröra eventuell skuld. Det är upp Fredrik Reinfeldt att bedöma deras möjligheter att sitta kvar och sedan är det väljarna som slutligen dömer.

Det jag tycker är intressant är att konstatera att en ofta undervärderad egenskap är politisk kompetens. Den är svår att utbilda sig till utan den får man genom långt politiskt arbete.

De båda ministrarna må ha en massa annan kompetens men någon politisk kompetens har man inte. Och detta lyser väldigt väl igenom.

Politiska partier brukar ibland bagatellisera egenskapen politisk kompens. Även när man väljer representanter till uppdrag i till kommuner och landsting. Men även där brukar personer som saknar denna egenskap förr eller senare få problem.

Det man lär sig av långvarigt politiskt arbete är att man ständigt ifrågasätts. Av partiet, medier, väljare och politiska motståndare. Detta är något man måste acceptera och till och med tycka om.

Cecilia Stegö Chilòs utbrott mot en journalist inför TV kameror igår, där hon sa att han fick respektera hennes svar och inte ställa fler frågor, visar att hon inte förstår eller accepterar att bli ifrågasatt.

Maria Borelius gjorde också i Godmorgon Sverige på onsdagen ett framträdande där hon i och för sig beklagade svart barnflicka men framträdande var inte starkt och hon hade svårt att besvara frågorna.

Efteråt kom nya miljöminstern Andreas Carlgren (c) och fick svara på frågor om regeringens miljöpolitik. Kontrasten gentemot Maria Borelius blev oerhört stor. Carlgren var klar, tydlig och tycktes gilla utfrågningen. Borelius var osäker, svävande och ville helst inte vara där.

F.d. journalister som politiker vet jag inte om det är så lyckat. Jens Orback (s) visade sig inte vara någon speciellt lyckad minister. Och hans umgänge med media innehöll ju en hel del mindre lyckade uttalanden.

Jag tror att alliansen klarar dessa affärer utan skador på lång sikt. Möjligtvis kan det drabba moderaterna.

På kort sikt tar det dock fokus från det viktiga arbete som regeringen har framför sig. Idag har t.ex. skolminister Jan Björklund (fp) redovisat att man drar tillbaka sossarnas gymnasiereform och att regeringen kommer att lägga fram ett eget förslag. Detta borde ha blivit toppnyhet i nyhetssändningarna men blir säkert ett kort inslag någonstans i mitten av nyhetsprogrammen.

söndag, oktober 08, 2006

Bra val av folkpartistatsråd

Nya EU ministern Cecilia Malmström var på fp:s valupptakt i Kungsbacka i augusti 2006.

Nu har Sverige haft en alliansregering i 2 dagar och några timmar. Jag gläder mig åt samtliga folkpartistiska statsråd. Lars Leijonborg och Jan Björklund i utbildningsdepartementet, Nyamko Sabuni som integration- och jämställdhetsminister och sist men inte minst Cecilia Malmström som skall arbeta med EU frågor.

Utnämningarna av Jan, Nyamko och Cecilia är ett bra sätt att trygga framtiden i folkpartiet. Alla tre är potentiella partiledarkandidater när Lars Leijonborg slutar en dag.

Utnämningarna innebär också att Lars Leijonborg och de som ger honom råd i partiledningen inser att det finns ingen väg tillbaka för folkpartiet.

Samhället ändras och det innebär också att partier måste utvecklas. Efter valet har en del bakåtsträvare dykt upp och vill att folkpartiet skall gå tillbaka till vad man kallar socialliberalism. Folkpartiet har aldrig övergivit socialliberalismen men det ser olika ut beroende på vilka problem man möter.

Folkpartiets väg är att utvecklas framåt tillsammans med samhället. Inte att leta sig tillbaka till någon tid då problemen var annorlunda.

Det förvånar mig varje gång man tar Bengt Westerberg som något positivt exempel. Har alla glömt i vilket skick han lämnande folkpartiet efter valet 1994?

Riktigt förbannad blir jag när jag läser att olika personer, även folkpartister, anser att Nyamko Sabuni är något slags alibi och till och med en Onkel Tom.

Rent oförskämt.

Folkpartiet har fått ansvar för utbildningsfrågor, skolfrågor, jämställdhet, integration och EU frågor. Viktiga områden som stämmer bra överens med partiets profilfrågor. Jag saknar Johan Pehrson men inser att röstetalet i valet inte ger möjlighet till att även få posten som justitieminister.

Förhoppningsvis kommer denna regering och de folkpartistiska statsråden att kunna genomföra många av folkpartiets hjärtefrågor.

Det innebär att vi sidan av regeringspolitiken måste idédebatten hållas igång i folkpartiet. Ett område som kan bli en ny profilfråga är den enskildes frihet. Staten vill ha mer och mer insyn i den enskildes liv vilket givetvis begränsar den enskildes frihet.

Ëtt sådant förslag är om man skulle föreslå obligatoriska ID kort som vi skall bära på oss. Då har vi enligt min mening passerat gränsen.

Folkpartiet kan bli det parti som säger hit men inte längre.

Anpassad sökning