I Socialdemokraternas drömscenarier avgår Jan Björklund som ledare för Folkpartiet. En ny partiledare väljs som genast tar Folkpartiet bort från alliansen och förhandlar med (S) om att ingå i en regering eller vara stödparti.
Aftonbladet, som den husbondens röst man är, upprepar detta hela tiden.
Ett avgående kommunalråd (får lämna på grund av valförlust) kräver Jan Björklunds avgång. Hon sitter i en kommun som gjorde ett uselt val. För Aftonbladet blir det "FP-topp kräver Björklunds avgång".
Aftonbladet beställer också en opinionsundersökning där man påstår att 29% av FP-väljarna vill att han avgår. Men fokuserar inte på att 71% tycker han skall stanna kvar eller vet ej. Dessutom bygger man detta på en egen panel "Sverige tycker" vilken som fenomen är mycket underligt.
Så till själva sakfrågan. Bör Jan Björklund avgå? Nej, och jag skall ge några skäl.
För det första måste Folkpartiet koncentrera sig på att genomföra valet 22 mars på bästa sätt. Att ägna två månader åt vem som skall bli partiledare är fel. Det kommer bara skapa spänningar.
För det andra finns det ingen given kandidat. Ingen av Birgitta Ohlsson, Erik Ullenhag eller Maria Arnholm skulle få en majoritet bakom sig. I bakgrunden finns också Cecilia Malmström som många folkpartister drömmer om som partiledare. Men vill hon?
För det tredje är alla tänkbara, förutom Cecilia Malmström, djupt medskyldiga till det dåliga valresultatet 2014. De satt i regeringen och den partiledning som la fast partiets strategi.
För det fjärde går det inte att skapa en dansk situation i Sverige. Där klev borgerliga vänsterliberala Radikale Venstre över blockgränsen och bildade regering med Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti, SF,(som trots namnet är ett grönt parti). Man stödjer sig på Enhedslisten som liknar Vänsterpartiet. (SF) har hoppat av regeringen men man har samma regeringsunderlag.
För att översätta det till Sverige så skulle (S)+(MP) och (FP) bilda regering med stöd av Vänsterpartiet.
Partistyrelse och riksdagsgrupp skulle aldrig säga ja till detta. Medlemmar skulle lämna och det skulle vara slutet för Folkpartiet.
SCB:s undersökning i våras tittade på olika partiers potential och var de får väljare ifrån. Endast 3,9 % av
Folkpartiets väljare har (S) som nästa bästa parti. Hela 35,8% har (M)
som nästa bästa parti.
Jan Björklunds framtid som partiledare hör givetvis ihop med hur det går den 22 mars, det vet han själv. En framgång och han sitter säkert. Stiltje eller tillbakagång innebär att frågan vem som skall leda partiet kommer upp till ytan.
Men då kan det inte det bara handla om partiledaren utan om flera personer som under längre tid suttit i partiledningen samtidigt som partiet inte lyft utan backat i val efter val.
lördag, december 06, 2014
fredag, december 05, 2014
Nej till samvetsklausul i vården - debattartikel
Idag publicerar Hallands Nyheter en debattartikel av Barbro Westerholm, Bengt Eliasson och mig. Vi tar i den starkt avstånd från en samvetsklausul i vården.
Nej till samvetsklausul
Frågan om samvetsklausul i vården har dykt upp med jämna mellanrum alltsedan riksdagen tog beslut om abortlagen 1974. Oftast gäller den barnmorskors men ibland också läkares deltagande i abort. Av riksdagsbeslutet 1974 framgår att personal som finner det oetiskt att arbeta med exempelvis abortingrepp inte ska tvingas göra detta.
Nej till samvetsklausul
Frågan om samvetsklausul i vården har dykt upp med jämna mellanrum alltsedan riksdagen tog beslut om abortlagen 1974. Oftast gäller den barnmorskors men ibland också läkares deltagande i abort. Av riksdagsbeslutet 1974 framgår att personal som finner det oetiskt att arbeta med exempelvis abortingrepp inte ska tvingas göra detta.
Samtidigt
har sjukvårdspersonal skyldighet att fullgöra sina arbetsuppgifter och
arbetsledningen ska organisera arbetsfördelningen så att konflikter inte
behöver uppstå. Socialstyrelsen förtydligade detta i sin författningssamling:
sjukvården ska ha abortsökande kvinnors behov för ögonen och att personal som
finner abort oförenlig med deras personliga övertygelser ska få alternativa
arbetsuppgifter.
År 1991
tillsatte regeringen på initiativ av KD en utredning som skulle ”överväga om
studenternas rätt att av religiösa, etiska eller andra skäl vägra att delta i
vissa obligatoriska moment är tillräckligt tillgodosedda i
högskoleförordningen”. Utredningen kom fram till att det inte fanns anledning
att inrätta en speciell samvetsklausul, särskilt inte i barnmorskeutbildningen.
Men frågan var ändå het ute i samhället.
RFSU,
Barnmorskeförbundet, Svensk Gynekologisk Förening och ett antal olika
kvinnoorganisationer reagerade starkt mot samvetsklausultanken. Och i riksdagen
skrevs motioner som sedan bifölls.
Nu har
frågan om införande av samvetsklausul aktualiserats genom en barnmorska som är
abortmotståndare. DO har i hennes fall uttalat att det är rätt att vägra henne
anställning när hon meddelat att hon inte vill utföra aborter.
Göran Hägglund
har, när han var socialminister, i en interpellationsdebatt om samvetsklausul i
riksdagen sagt att ”i Sverige har arbetsgivaren generellt sett rätt att ställa
krav på att arbetstagaren utför sina arbetsuppgifter så länge dessa utförs för
arbetsgivarens räkning och faller inom arbetsgivarens naturliga
verksamhetsområde”.
Nu i
november har Svenska Läkaresällskapets Etikdelegation uttalat att en
principiellt viktig utgångspunkt är att hälso- och sjukvården finns till för
patientens skull och inte för personalens. Det är således ingen rättighet att
få arbete inom hälso- och sjukvården, vare sig generellt eller i ett specifikt
yrke.
Vi finner
att frågan om samvetsklausul är grundligt genomlyst. Vi har tydliga
ställningstaganden av myndigheter och genom riksdagsbeslut att vill man arbeta
som barnmorska måste man också ställa upp och utföra de arbetsuppgifter som
anställningen inrymmer.
Varje kvinna som söker abort ska mötas med respekt och
hennes beslut får inte ifrågasättas. Kan man inte ställa upp på det måste man
söka sig till andra arbetsuppgifter.
Barbro
Westerholm,
Bengt
Eliasson,
Tommy
Rydfeldt,
riksdagsledamöter respektive regionpolitiker, alla (FP)
torsdag, december 04, 2014
Blockpolitiken kommer aldrig att dö - möjligtvis förändras
Nu är ett antal, främst socialdemokrater och miljöpartister, ute och pratar om att blockpolitiken måste försvinna. Det är särskilt ett favoritämne för socialdemokrater.
Låt oss fundera på hur skulle regeringar se ut om det inte fanns någon blockpolitik?
En sak är säker. Socialdemokraterna skulle alltid sitta i regeringen och statsministern skulle alltid komma från detta parti.
Det är det viktigaste skälet till alla dessa utspel.
Som jag skrev i mitt förra inlägg:
"Socialdemokraterna anser att man har moralisk rätt att regera landet och kommer man i opposition så har man rätt att med alla metoder korrigera detta felaktiga valresultat. Och när sedan ordningen är återställd är det de borgerliga partiernas skyldighet att se till att en (S) regering kan sitta kvar."
Moderaterna skulle om blockpolitiken dog alltid sitta i opposition. Det skulle till oerhört särskilda omständigheter för att man i Sverige skulle göra som i Tyskland och skapa en "stor koalition" mellan (S)+(M).
Lek med tanken att Centerpartiet och Folkpartiet bildade en majoritetsregering med S+MP.
Vi skulle då ha tre block. Regeringsblocket, M+KD blocket och SD. Samt en ilsken Jonas Sjöstedt totalt isolerad på vänsterkanten.
M+KD skulle bli den konstruktiva borgerliga oppositionen som skulle ta väljare från regeringspartierna, särskild allmänborgerliga. Samma blockpolitik som idag fast med annat utseende. Regeringsblocket skulle säkert förlora röster i nästa val. Jag tror t.ex att Folkpartiet inte skulle klara 4% spärren, och vi skulle vara tillbaka i blockpolitiken där vi är idag.
Risken är också stor att Moderaterna i det läget börjar, som borgerliga partier i Danmark gjort med SD:s motsvarighet Dansk Folkeparti, tolerera SD även om regeringssamverkan inte är möjlig.
Vad har hänt i Norge och Danmark när borgerliga partier klivit över blockgränsen? Exakt det som jag visat ovan. Blocken består och efter en tid blir de lika stora på nytt.
I Norge klev Senterpartiet över blockgränsen och bildade regering med Arbeiderpartiet och Sosialistisk Vensterparti. Detta trots borgerligt flertal i Stortinget.
Efter åtta år hade de fyra övriga borgerliga partierna majoritet utan Senterpartiet och Erna Solberg från Höyre bildade regering med Fremskrittspartiet.
I Danmark klev Radikale Venstre över blockgränsen. Men alla opinionsmätningar visar att övriga borgerliga partier, dit räknas i Danmark Dansk Folkeparti, är klart större än regeringen och dess stödpartier och kommer kunna bilda regering utan stöd av Radikale.
Blockpolitiken kommer alltid att bestå. Den är också en förutsättning för växling vid makten och att samma partier inte prenumererar på regeringsmakten, vilket inte är bra för demokratin.
Däremot kan den förändras över tid. Miljöpartiet var 2002 i förhandlingar att bilda regering med tre borgerliga partier för att några år senare klart ta ställning för ett rödgrönt block.
Skall blockpolitiken någonsin brytas måste det ske för att Sverige behöver det, inte för att ett antal socialdemokrater vill cementera sitt partis maktinnehav för lång tid framöver.
Låt oss fundera på hur skulle regeringar se ut om det inte fanns någon blockpolitik?
En sak är säker. Socialdemokraterna skulle alltid sitta i regeringen och statsministern skulle alltid komma från detta parti.
Det är det viktigaste skälet till alla dessa utspel.
Som jag skrev i mitt förra inlägg:
"Socialdemokraterna anser att man har moralisk rätt att regera landet och kommer man i opposition så har man rätt att med alla metoder korrigera detta felaktiga valresultat. Och när sedan ordningen är återställd är det de borgerliga partiernas skyldighet att se till att en (S) regering kan sitta kvar."
Moderaterna skulle om blockpolitiken dog alltid sitta i opposition. Det skulle till oerhört särskilda omständigheter för att man i Sverige skulle göra som i Tyskland och skapa en "stor koalition" mellan (S)+(M).
Lek med tanken att Centerpartiet och Folkpartiet bildade en majoritetsregering med S+MP.
Vi skulle då ha tre block. Regeringsblocket, M+KD blocket och SD. Samt en ilsken Jonas Sjöstedt totalt isolerad på vänsterkanten.
M+KD skulle bli den konstruktiva borgerliga oppositionen som skulle ta väljare från regeringspartierna, särskild allmänborgerliga. Samma blockpolitik som idag fast med annat utseende. Regeringsblocket skulle säkert förlora röster i nästa val. Jag tror t.ex att Folkpartiet inte skulle klara 4% spärren, och vi skulle vara tillbaka i blockpolitiken där vi är idag.
Risken är också stor att Moderaterna i det läget börjar, som borgerliga partier i Danmark gjort med SD:s motsvarighet Dansk Folkeparti, tolerera SD även om regeringssamverkan inte är möjlig.
Vad har hänt i Norge och Danmark när borgerliga partier klivit över blockgränsen? Exakt det som jag visat ovan. Blocken består och efter en tid blir de lika stora på nytt.
I Norge klev Senterpartiet över blockgränsen och bildade regering med Arbeiderpartiet och Sosialistisk Vensterparti. Detta trots borgerligt flertal i Stortinget.
Efter åtta år hade de fyra övriga borgerliga partierna majoritet utan Senterpartiet och Erna Solberg från Höyre bildade regering med Fremskrittspartiet.
I Danmark klev Radikale Venstre över blockgränsen. Men alla opinionsmätningar visar att övriga borgerliga partier, dit räknas i Danmark Dansk Folkeparti, är klart större än regeringen och dess stödpartier och kommer kunna bilda regering utan stöd av Radikale.
Blockpolitiken kommer alltid att bestå. Den är också en förutsättning för växling vid makten och att samma partier inte prenumererar på regeringsmakten, vilket inte är bra för demokratin.
Däremot kan den förändras över tid. Miljöpartiet var 2002 i förhandlingar att bilda regering med tre borgerliga partier för att några år senare klart ta ställning för ett rödgrönt block.
Skall blockpolitiken någonsin brytas måste det ske för att Sverige behöver det, inte för att ett antal socialdemokrater vill cementera sitt partis maktinnehav för lång tid framöver.
Det tog bara 60 dagar för de rödgröna att haverera
Under 60 dagar har vi fått se en regering som var oförberedd, orutinerad och okunnig. Vi har haft en kulturminister utan kulturpolitik, en miljöminister som inte tycker att hon skall följa regler på miljöområdet privat, en landsbygdsminister som äger svartbyggen, en utrikesminister vars största merit är att hon bott utomlands, en utbildningsminister som skulle fixa skolan på 100 dagar osv.
I den mån man överhuvudtaget fattat några beslut har de starkt ifrågasatts. Att begränsa vårdvalet fick man dra tillbaka efter förödande kritik av lagrådet. Erkännandet av Palestina skapade konflikter i Sverige men också ute i världen. Inte minst med Israel. Och den stora frågan är, vad har man erkänt? Hamas på Gaza, eller vad då? Förbifart Stockholm stoppades upp och kostar 4 miljoner om dagen, och så skall Bromma flygplats läggas ner (MP) eller prövas (S). Och så budgeten som föll.
Under flera år fram till valet handlade Socialdemokraternas retorik om ett Sverige som inte skötte sin ekonomin, fast omvärlden berömde oss, att det var massarbetslöshet, att människor medvetet kastades ut i fattigdom.
Uttrycket som ibland användes var "något håller på att gå sönder".
Den sortens lömska påhopp, utan att egentligen ta fram fakta, irriterade givetvis alliansen. När Stefan Löfven räckte ut sin tomma hand och samtidigt sa att alliansen medvetet håller på att förstöra Sverige, kan ingen uppfatta det som om han bjöd in till samarbete.
Stefan Löfvens sätt att se på regeringsmakten är den gamla synen. Socialdemokraterna har moralisk rätt att regera landet och kommer man i opposition så har man rätt att med alla metoder korrigera detta felaktiga valresultat. Och när sedan ordningen är återställd är det enligt Löfven de borgerliga partiernas skyldighet att se till att en (S) regering kan sitta kvar.
Och valrörelsen inför 22 mars kunde inte startat sämre för Löfven. På presskonferensen där extra valet meddelades sa Löfven "nu har vi en situation där de borgerliga säger att de kan tänka sig att regera med SD”,
Ett uttalande som knappast får alliansen att samarbeta efter ett val och som han kan komma att ångra många gånger.
Men i Stefan Lövens värld är detta helt rimligt. Fackföreningar har ofta högt tonläge när en förhandling har strandat. Man varslar och lovar lamslå branscher och ibland hela landet. Men sedan gör man upp med handslag och leendet.
Men politik fungerar inte så. Det Stefan Löfven kommer säga fram till 22 mars finns kvar den 23 mars. Ägnar han tiden fram till extra valet att på punkt efter punkt attackera alliansen kan han inte dagen efter, om de rödgröna är större än alliansen, säga att nu måste vi samarbeta.
Blockpolitiken är inte död och kommer aldrig att dö men det återkommer jag till i ett annat inlägg.
Sverige håller inte på att gå sönder. Men Socialdemokraternas syn på sig själv som regeringsdugliga har kraschat och med dem Miljöpartiet som trovärdigt regeringsparti.
Fotnot: Läs den utmärkta signerade ledaren i Hallandsposten av Csaba Berne Perlenberg med rubriken "Socialdemokraterna var SD:s främsta valarbetare. Där tar hand bland annat upp utrycket något håller på att gå sönder". Tryck här.
Oj det gick åt skogen |
Under flera år fram till valet handlade Socialdemokraternas retorik om ett Sverige som inte skötte sin ekonomin, fast omvärlden berömde oss, att det var massarbetslöshet, att människor medvetet kastades ut i fattigdom.
Uttrycket som ibland användes var "något håller på att gå sönder".
Den sortens lömska påhopp, utan att egentligen ta fram fakta, irriterade givetvis alliansen. När Stefan Löfven räckte ut sin tomma hand och samtidigt sa att alliansen medvetet håller på att förstöra Sverige, kan ingen uppfatta det som om han bjöd in till samarbete.
Stefan Löfvens sätt att se på regeringsmakten är den gamla synen. Socialdemokraterna har moralisk rätt att regera landet och kommer man i opposition så har man rätt att med alla metoder korrigera detta felaktiga valresultat. Och när sedan ordningen är återställd är det enligt Löfven de borgerliga partiernas skyldighet att se till att en (S) regering kan sitta kvar.
Jag skulle ju fixa skolan på 100 dagar... |
Och valrörelsen inför 22 mars kunde inte startat sämre för Löfven. På presskonferensen där extra valet meddelades sa Löfven "nu har vi en situation där de borgerliga säger att de kan tänka sig att regera med SD”,
Ett uttalande som knappast får alliansen att samarbeta efter ett val och som han kan komma att ångra många gånger.
Men i Stefan Lövens värld är detta helt rimligt. Fackföreningar har ofta högt tonläge när en förhandling har strandat. Man varslar och lovar lamslå branscher och ibland hela landet. Men sedan gör man upp med handslag och leendet.
Men politik fungerar inte så. Det Stefan Löfven kommer säga fram till 22 mars finns kvar den 23 mars. Ägnar han tiden fram till extra valet att på punkt efter punkt attackera alliansen kan han inte dagen efter, om de rödgröna är större än alliansen, säga att nu måste vi samarbeta.
Blockpolitiken är inte död och kommer aldrig att dö men det återkommer jag till i ett annat inlägg.
Sverige håller inte på att gå sönder. Men Socialdemokraternas syn på sig själv som regeringsdugliga har kraschat och med dem Miljöpartiet som trovärdigt regeringsparti.
Fotnot: Läs den utmärkta signerade ledaren i Hallandsposten av Csaba Berne Perlenberg med rubriken "Socialdemokraterna var SD:s främsta valarbetare. Där tar hand bland annat upp utrycket något håller på att gå sönder". Tryck här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)