Twitter

Följ mig på Twitter. @rydfeldt

lördag, april 28, 2007

Demonstrationerna i Tallinn, Estland, en analys.


(Bilden är från Rådhusplatsen i centrala Tallinn)

Demonstrationerna i Tallinn, Dagens Nyheter ,Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, handlar inte om en bronsstaty. Det handlar om en djup spricka i det estniska samhället och mellan Ryssland och Estland.

Sovjetunionens diktator Josef Stalin gjorde upp med Hitler 1939 om att dela Polen. Stalin fick också fria händer att ockupera Estland, Lettland. Litauen och Finland. Eller åtminstone ställa dem under sovjetiskt inflytande.

Finland misslyckades man med men de tre baltiska staterna fick till slut ge upp.

Enligt estnisk uppfattning ockuperades Estland 1940. Estlands ledare Konstatin Päts hade 1939-40 varit tvungen att stegvis ge upp Estlands självständighet. Päts fängslades i juli 1940 och dog på mentalsjukhus i Sovjetunionen 1956. En manipulerad folkomröstning genomförde 1940 och Estland beslutade sig att ansluta sig till Sovjetunionen som en sovjetisk republik.

Efter Hitlers anfall mot Sovjetunionen så drevs de sovjetiska ockupanterna ut från Estland 1941 av de tyska styrkorna. 1944 lämnade tyskarna och den sovjetiska ockupationen fortsatte.

Många estländare flydde bland annat till Sverige strax innan de sovjetiska styrkorna kom tillbaka. Av dem som stannade fängslades en hel del ibland annat i Sibirien.

För att stärka makten så förflyttades ester bosatta i Ryssland och lojala till sovjetmakten till Estland. Så kallade ”jester” då de uttalade ljudet ”J” annorlunda. En Ryssifisering genomfördes också. Innebärande att ryssar flyttades till Estland och de baltiska staterna.

Fram till 1991 var Estland ockuperat. Men genom Gorbatjovs perestrojka och glasnost hade frihetskampen börjat. Formellt utropade man sig självständiga den 20 augusti 1991. Detta accepterades sedan av Rysslands President Boris Jeltsin. Själva Sovjetunionen upplöstes också samma år den 25 december.

Det Estland som blev självständigt såg inte ut som det som ockuperades 1940. Idag har ungefär 25 % ryska som modersmål. Vid ockupationen fanns det ca: 8 % rysktalande, de flesta i de östra delarna av landet. Många rysktalande familjer har inte själva valt att bo i Estland. Man förflyttades mer eller mindre frivilligt dit.

Under den sovjetiska tiden behövde inte rysktalande lära sig Estniska. Esterna däremot lärde sig ryska.

Det innebär att många idag bara pratar ryska och hjälpligt eller inte alls kan prata estniska.

Ur estnisk utgångspunkt så blev de rysktalande något som blev kvar när ockupationsmakten kollapsade och drog sig tillbaka. De som 25 december 1991 hade sovjetiskt medborgarskap blev statslösa. För att bli estnisk medborgare måste man kunna språket mycket bra och genomgå ett allmänt test där man visar kunskap om estniska samhället, om konstitutionen och har en stadig inkomst. Man skall också visa sig lojal mot den estniska staten och svära en lojalitetsed.

Detta gäller även personer som kanske är födda i Estland under Sovjettiden och bara lärde sig ryska.

Det finns heller inte någon lagstiftning som skyddar minoriteten på samma sätt som de ca: 6 % som talar svenska i Finland. Även om de bor många ryssar i Tallinn finns t.ex. inga vägskyltar på ryska. Man kan tro i Tallinn att det inte finns några rysktalande överhuvudtaget i staden.

Estländarna tycker att de rysktalande skall integrera sig, lära sig estniska och bli en del av det estniska samhället. Ryssarna vill ha rätt att fungera som en minoritet med det skydd det ger och anser att de är diskriminerade. Ryssar som är födda i Estland efter andra världskriget har svårt att se sig som rest av en ockupation, så som många estländare ser dem.

Esterna hävdar, med rätt, att man var ockuperade 1940-1941 och 1944-1991 av Sovjetunionen. Ryssland och många ryssar anser att Sovjet befriade Estland 1944. Bronsstatyn är också ett monument över denna ”befrielse”.

Och här har vi kärnan i konflikten. Ryssar i Estland anser sig diskriminerade, å andra sidan så är man i Estland upprörda över att dagens Ryssland inte kan erkänna att Estland blev tvingade in i Sovjetunionen genom en fixad folkomröstning 1940 och att Sovjetarméns återkomst 1944 var en ockupation. Ryssland vill heller inte erkänna de brott som gjordes under ockupationstiden.

Bronsstatyn blir då en symbol för ockupation för Estland och när man vill flytta den utlöser det demonstrationer mot inte bara flyttningen utan den diskriminering ryssarna känner.

Brottslingarna är ju personer som Stalin och Nikita Chrusjtjov. Men de kan ju inte straffas idag för de problem de skapat.

Det är oehört lätt att förstå esterna upprördhet över hur deras land behandlades av det kommunistiska Sovjetunionen och de lidande man fick gå igenom. Samtidigt så kan man inte skuldbelägga de ryska folket för vad de kommunistiska diktatorerna gjorde lika lite som man kan skuldbelägga hela de tyska folket för Hitlers brott.

En gyllene kompromiss kunde ju vara att Ryssland erkände att Sovjetunionen ockuperade Estland 1940 och 1944. Erkände brott mot folkrätten och bad om ursäkt. I gengäld så införde Estland ett minoritetsskydd och gav alla som bodde 1991 i Estland medborgarskap.

Förmodligen kommer de att gå flera år innan en sådan kompromiss är möjlig. Och kanske får vi se fler konflikter mellan ester och ryssar.

Fotnot:
Jag besökte Estland första gången 1991 när det fortfarande var Sovjetunionen. Sedan dess har jag besökt landet regelbundet. Jag har vänner som både är ester och ryssar.

fredag, april 27, 2007

Frikännande av Jakobsson och Westerberg väcker frågor.

Att f.d. partisekreteraren Johan Jakobsson och presschefen Niki Westerberg friades av tingsrätten, läs i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, för att ha gjort något brottligt, väcker givetvis en massa frågor.

Borde åklagaren ha åtalat? Kände han att press att visa sig duktig? Stod polisutredningen i proposition till eventuellt brott?

Inte minst när det gäller misstanke om ekonomiska brott av kända personer har frikännande förekommit där åklagare drivit rättegångar och försökt få massmedia att tro att han eller hon har haft omfattande bevis.

Ibland tycks många tro att misslyckanden måste vara brottsligt. Men varken misslyckanden eller dumheter är kriminellt.

Det ändrar i och för sig inget i sak att Niki Westerberg och Johan Jakobsson frikänns. Båda har begått dumheter som inte stoppade och polisanmälde Per Jodenius och såg till att dataintrångsskandalen blev känd i mars 2006 istället för i valrörelsen. Men så som många gånger konstaterar tingsrätten att dumheter och misslyckanden inte är brottsligt.

Är opinionsiffrorna alarmerande?

Idag presenteras i Dagens Nyheter en opinionsundersökning gjord av Temo/Synovate.

För fyra år sedan,den 25 april 2003 presenterade Temo en väljarbarometer.

Resultatet var följande:18,5%(m),15,1%(fp),5,9%(c),5,9%(kd),5,4%(mp,)38,5%(s)och 9,1%(v).

Vänsterblocket hade 53% och klar majoritet. När det sedan hölls val 2006 så förlorade man och fick 46,1%.

Jag tycker det visar på ett bra sätt att man skall ta opinionssiffrorna i dagsläget med en nypa salt.

Det är lite mer än 40 månader till nästa val. Det kommer hända oerhört mycket. Se bara vad som hände folkpartiet. Från 15,1% till 7,5%. Och vänsterpartiet från 9,1% till 5,8%.

Jag är övertygad om att när man ser resultatet av alliansens politik kommer de vända. Och ju närmare valrörelsen 2010 vi kommer måste (s) presentera en politik.

Kommer den politiken att bestå av återinförd fastighetsskatt? Återgång till flumskolan som den såg ut hösten 2006? Åter igen satsning på bidrag istället för arbete? Återinföra apotekets monopol som avskaffades 2009? Avskaffande av jobbavdraget som kommer ge varje låginkomstagare 1000 kr mer i skatt?

Det skall bli intressant att se hur (s) formerar sig ju närmare 2010 vi kommer.

Artikel i Hallandsposten

På onsdagen, den 25/4, fanns en variant av artikeln att samordna servicetjänster i Hallandsposten. Underskriven av mig och två duktiga folkpartikvinnor från Halmstad, Fatima Svanå och Suzanne Åkerlund.

Fatima är folkpartiets gruppledare i Region Halland och ledamot i regionstyrelsen. Suzanne är gruppledare för folkpartiet i Halmstads kommun.

Båda skriver också Blogg. Här hittar du Fatimas och här Suzannes.

onsdag, april 25, 2007

Spekulationernas tid kring folkpartiet

Idag skriver tidningen Metro att Lars Leijonborg lämnar regeringen i samband med landsmötet i september. Om det är sant så beklagar jag det samtidigt som jag förstår Lars. Att sitta kvar som f.d partiledare är ungefär som om Leif Johansson lämnade jobbet som VD i Volvo och istället blev utbildningsdirektör i Volvo. Skulle inte fungera.

Enligt tidningen skall Jan Björklund bli chef för utbildningsdepartementet och Cecilia Malmström biträdande utbildningsminister med ansvar för forskning. Förmodligen även för högskolan och Globaliseringsrådet.

I och för sig ett område som jag tror passar Cecilia bra. Det är frågor hon kan. Hon kommer ju från universitetsvärlden. Jag förstår helt och fullt om hon vill arbeta mer med inrikespolitik. Samtidigt, om det ligger något i uppgifterna, så är det synd om hon lämnar posten som EU minister. Jag tror att den posten kommer få stor uppmärksamhet inför Sveriges ordförandeskap hösten 2009.

Lämnar Lars Leijonborg regeringen skall en ny minister in. För min del tycker jag Johan Pehrson känns naturlig. Men ombildas regeringen och partierna byter departement så kan ju något nytt spännande namn komma in.

Givetvis är detta spekulationer. Vi vet ju inte om Metro har rätt. Men det är ju ganska kul att spekulera.

tisdag, april 24, 2007

Jan Björklund blir näste fp-ledare

Nu är spekulationen igång ordentligt om vem som skall bli ny fp-ledare. Här är några exempel. Politikerbloggen, Dagens Nyheter,
och Svenska Dagbladet. I Svd artikeln tackar Cecilia Malmström nej.

Socialdemokratiska bloggare gör allt för att nedsvärta Jan Björklund. Kanske är man i grunden orolig eftersom socialdemokraterna till slut var tvungna att kasta fram Toblerone-Mona.

Hon är ju ingen förnyelse precis. Och skillnaden mellan henne och Jan Björklund är ju mil.

Toblerone-Mona är en snackare av stor rang. Men kan någon säga en enda sak hon genomfört under alla sina år i regeringen på ett halvdussin poster?

Jan Björklund har åstadkommit mer på 6 månader än Mona Sahlin på 10 år.

De kandidater som skulle vara möjliga som Lars Leijonborg är:

Jan Björklund.
Kunnig, bred politisk erfarenhet, duktig debattör och får saker och ting gjorda.
Minus är väl att hans framtoning ibland blivit för tuff. Men samma reaktion hade många kring Bengt Westerberg. Bengt var tuff men hade också en mjuk sida. Jag vet att även Jan B har en sådan och det gäller bara att visa den. Det får han möjlighet som partiledare. Min favorit.

Cecilia Malmström
Jag gillar Cecilia men hon känns inte färdig. Hennes inrikespolitiska erfarenhet är begränsad. Däremot är hon förmodligen Sveriges mest kunniga politiker om EU. Jag tycker hon har en del att förbättra när det gäller att tala i större krets och att debattera. Såg en interpellationsdebatt i SVT 24 där Bosse Ringholm sopade banan med henne. Cecilia hade de bästa argumenten men Bosse Ringholm (utan argument) använde alla politiska trix för att sätta henne på det hala. Och så kommer andra som Ohly, Peter Eriksson och Mona Sahlin bemöta henne. Cecilia är min favorit som 1:e vice ordförande. Enligt TT säger hon nej till att bli partiledare.

Johan Pehrson
Har tyvärr kommit bort lite efter valet på grund av att han inte fick plats i regeringen.
Jag gillar Johan och tror att han skulle kunna bli en bra minister om Leijonborg lämnar regeringen. Min favorit som 2:e vice ordförande.

Nyamko Sabuni
Ännu en favorit. Men precis som Cecilia känns hon inte färdig. Jag vill se henne leverera inom sitt område först. Gör hon det kommer hon bli näste ledare efter Björklund. Glöm inte att Nyamko inte fyllt 40 och har många år kvar i politiken.

Andra som man tagit fram som Birgitta Ohlsson är knappast aktuella. Om det finns de som är kluvna kring Björklund så är det samma känslor kring Birgitta Ohlsson. Jag gillar skarpt att hon tar upp frågor om individens frihet. Men hon måste jobba på sin framtoning. Jag vet personer som kommer att lämna folkpartiet om hon skulle bli ledare.

Jag hoppas och tror att det blir Jan Björklund. Bakom honom kommer det att finnas ett ungt hungrigt gäng av män och kvinnor. Cecilia Malmström har, enligt TT, precis som Nyamko Sabuni, meddelat att hon inte står till förfogande som partiledare och därmed borde det i praktiken vara klart med Jan Björklund.

måndag, april 23, 2007

Rätten att välja läkare - Debattartikel i Hallands Nyheter

Idag har jag och Ulla Ertsborn, landstingspolitiker från Falkenberg, en debattartikel i Hallands Nyheter där vi åter igen tar upp folkpartiets förslag att man inom ramen för Vårdval Halland inte bara skall få välja vårdenhet/vårdcentral utan även läkare.

Leijonborg går. Jan Björklund ny ledare?



För en stund sedan kom ett pressmeddelande att klockan 14.00 skall Lars Leijonborg hålla presskonferens och meddela att han inte kandiderar till posten som ordförande vid höstens landsmöte.

Det som fick honom att meddela sin avgång är att Stockholms län vill att han skall gå. Det är Sveriges största fp-distrikt. Även om Lars Leijonborg skulle kunna skrapa ihop precis hälften av rösterna så kan ingen fortsätta som ordförande utan en mycket klar majoritet.

Ett bra exempel är Margret Thatcher som 1990 fick fler röster i första omgången av det konservativa partiets omröstning om ledare än sin efterträdare John Major i andra omgången. (Då hade Thatcher redan meddelat sin avgång)

En ny ledare kan väljas med 60-65% av rösterna och därefter så ställer all upp bakom. Men en ledare som en gång eller flera omvalts enhälligt är kraftigt försvagad om bara 60 % ställer upp bakom.

Jag har alltid gillat Lars Leijonborg. Vid den förra partiledarkrisen 2001 så skrev jag ett antal artiklar i tidningen NU (det liberala nyhetsmagasinet som står folkpartiet nära) där jag försvarade Leijonborg. Det var inte fel på honom utan politiken man drev.

Han har också ett mycket bra facit. När han blev partiledare 1997 hade folkpartiet i EU valet 1995 fått 4,8 %. Därefter har Lars varit ledare i två EU val och tre riksdagsval. I samtliga val har han nått högre resultat förutom 1998 då folkpartiet fick 4,7 %.
Ett mycket bra resultat.

Var det rätt att avgå? Ja därför att det blir omöjligt som det ser ut nu att sitta kvar. Om Lars Leijonborg blev omvald med vissa protester skulle spekulationer fortgå fram till nästa landsmöte 2009 om och när han skall avgå. Låga opinionssiffror skulle mötas av nya avgångskrav och det skulle vara omöjligt att få ut politiken.

Vad skall han göra nu? Jag ser det inte som omöjligt att han stannar i regeringen. Vi får se vad han säger om det klockan 14.00. Eller varför inte blir folkpartiets första namn på listan till EU parlamentet? Eller kommissionär?

Jag hoppas folkpartiet får chans att nyttja hans tjänster under många år.

Efterträdare?

För mig är Jan Björklund given. Bred politiks kompetens och har arbetat med allt från försvarsfrågor till energifrågor. Duktig debattör och han får saker och ting gjorda. Utnämnd till den bästa ministern i Expressen. Fem getingar.

Folkpartiets problem hos väljarna är att man ses som ett parti som gärna kastar sig mellan olika åsikter. Och något behov att byta politik finns inte utan snarare en utveckling gärna i riktning mot att mer hänsyn tas när det gäller den personliga integriteten. Enligt min åsikt är Jan Björklund bästa personen att leda detta arbete.

De personer jag vill skall leda folkpartiet framöver är Jan Björklund (ordförande), Cecilia Malmström (1:e vice ordförande) och Johan Pehrson (2:e vice ordförande).

Kuriosa är att jag känner Jan Björklund sedan 1976 då vi på hösten efter valet åkte på samma nya medlemskonferens i Tylösand. Då var Jan 14 år.

Läs mer om avgången i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Bilden längst upp föreställer bloggaren och Lars Leijonborg i Marstrand för några år sedan.
Anpassad sökning