Många så kallande tyckare och debattörer visar nu stor omtanke om folkpartiet. Senast Jan Guillou i Aftonbladet. Han hoppas att folkpartiets partiledning skall försvinna efter ”det förkrossande nederlaget” som han kallar valresultatet.
Guillou är inte ensam. Folkpartiet har på något sätt upprört en massa vänsterdebattörer som har en idé om hur det svenska samhället är och skall fungera men som sällan rör sig ute i verkligheten.
Guillou drömmer, precis som många andra debattörer, sig tillbaka till Bengt Westerbergs tid men glömmer att Westerbergs nederlag 1994 var ännu mer förkrossande än valresultatet 2006. Bengt Westerberg lämnade ett parti i spillror som inte visste vad man ville och inte drev en enda fråga som intresserade den svenska valmanskåren. Folkpartiet visste inte ens 1994 om man skulle regera med de borgerliga eller med socialdemokraterna.
Valet 1998 gick ännu sämre och partiet balanserade på 4 % spärren. Valresultatet 1998 beror mycket på att partiet efter 1994 var mycket förvirrat över sin framtid och det behövdes ytterligare ett valnederlag för att människor i ledande ställning begrep att så här kunde det inte fortsätta.
Att ta tillbaka folkpartiet till den politik och framtoning som man hade när Bengt Westerberg lämnade efter valet 1994 skulle bli en katastrof. Då tror jag folkpartiet försvinner från svensk politik.
Det är rörande att Guillou och att andra tycker att folkpartiets framtid är viktig. Men jag tror aldrig dessa förståsigpåare och proffstyckare funderat en enda sekund på att rösta på folkpartiet. Därför är deras åsikter totalt ointressanta.
Det är folkpartiets medlemmar som skall bestämma partiets framtid inte proffstyckare som aldrig röstat på partiet eller arbetat en enda timme för de liberala idéerna.
