Ett hus i Tallinn. Förmod-ligen byggt under Stalin
tiden eller strax därefter.
Man har låtit hammaren
och skäran sitta kvar i toppen.
Jag har varit i Estland i fyra dagar. Både i Tallinn och på ön Saaremaa. Men detta blir ingen turistskildring utan politik.
Från 1944 och fram till 1991 var Estland ockuperat av kommunistiska Sovjetunionen. Första invasionen kom i och för sig redan 1940 men de första sovjetiska invasionsstyrkorna kastades ut av tyskarna.
Jag besökte landet i maj 1991 och man såg tydligt hur nedkört det var efter nästan 50 år av kommunismen.
Det Estland man besöker idag är ett land med stor optimism. Tallinn går igenom en byggbom. Nya hus dyker upp överallt.
När jag jämför 1991 med 2006 så har jag så svårt att förstå att det idag finns människor som kallar sig kommunister. Som tror att kommunism är lösningen på samhällsproblemen.
Underligare är dessutom när de säger att det inte vill ha den kommunism som fanns i Sovjetunionen, Kina m.fl. stater.
Vad Lars Ohly är idag vet vi ju inte. Kanske kommunist hemma i garderoben?
Tänk om någon partiledare eller ledande seriös politiker sa att jag är nazist men inte som Hitler? Vilket liv det skulle bli. Personen var politiskt död. Men i Sverige kan ledande politiker i kommun, riksdag och landsting helt öppet säga att man är kommunister.
Det finns också en romantik i media kring kommunismen. Man ville så väl men det gick så fel.
Låt oss slå fast. Man ville aldrig väl. I Estlands fall tvingades landet in i Sovjetunion. Man förtrycket sedan landet och körde det totalt i botten. All förföljelse var väl uttänkt och inte något misstag.
När media rapporterar om Italien så beskriver man ibland högerpartiet Alleanza Nazionale, som har rötter i Mussolinis gamla parti, som postfacistiskt. Varför gör man inte likadant när man skriver om vänsterpartiet? Kallar partiet för det postkommunistiska vänsterpartiet? Är det den där vänsterromantiken som spökar igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar