Debatten i Folkpartiet handlar bara till 50% om politiken

Valet 2014 var en stor besvikelse för Folkpartiet. Resultatet är det näst sämsta någonsin.

Budskapet i valet var ett resultat av ett parti som drar åt olika håll.

Linda Nordlund, ordförande i ungdomsförbundet LUF, kom väldigt nära sanningen när hon i Svenska Dagbladet 23/1 skrev "Men den vanliga förklaringen ”vi nådde inte ut med budskapet” är felaktig. Vi har nått ut med budskapet, men väljarna gillar det inte" 

Budskapet hängde inte ihop. De som gillar en ytterligare pappamånad gillar inte Folkpartiets övriga politik. De som gillar skolpolitiken gillar inte pappamånad eller ordet feminism. De som gillar ökat försvar gillar inte partiets jämställdhetsprofil överhuvudtaget.

Jan Björklund

Och såhär skulle jag kunna fortsätta.

Linda Nordlund summerar detta såhär "omöjligt att se hur ordningsomdömen, pappamånader, återinförd värnplikt och ja till euron kunde kopplas ihop till en större vision för Sverige. Ännu mindre en frihetlig sådan."

Varför har det blivit såhär? Den extra pappamånaden är ett bra exempel. Stor majoritet, brukar ligga kring 80%, av befolkningen är emot särskilt öronmärkta månader. En majoritet av Folkpartiets medlemmar är emot. Men den grupp i partiet  som drivit detta måste få någon framgång.

Partiledningen stod emot detta tills förra landsmötet då man beslöt sig för att föreslå ytterligare en öronmärkt månad. Resultat är att den samlade politiken inte håller ihop. En sådan fråga kan vara den avgörande orsaken till att man valde annat parti. Just extra pappamånad är ett ideologiskt problem då det inte är speciellt liberalt att staten, inte föräldrarna, skall bestämma hur de tar ut sin föräldraförsklring.

Du får gärna välja vårdcentral och skola för dina barn men föräldraförsäkringen är vi politiker bättre på att se till att du väljer rätt.

Sedan valet har Jan Björklund varit ifrågasatt av vissa i partiet. Det finns också personer som på olika sätt arbetar för att ersätta honom. Debatten kring extravalet stoppade den debatten under en tid men nu är den i full gång igen.

När Jan Björklund och tre andra folkpartister skrev en debattartikel på DN debatt den 28/1 blev det på något sätt proppen ur.

Birgitta Ohlsson. Nästa partiledare?

Frida Johansson Metso, ledamot i partistyrelsen, gick ut och ville debattera direkt med partiledaren i Aktuellt. Ett antal andra folkpartister följde efter i kritiken. Birgitta Ohlsson gick i Expressen ut och kritiserade processen.

Landstingsrådet Anna Starbrink skriver på sin blogg ganska kritiskt om Birgitta Ohlssons påstående.

"Nu läser jag med förvåning i Exressen att Birgitta Ohlsson ger en helt annan bild av processen. Vi var ju trots allt på samma möte. Jag tycker att vi ska ha ett bra debattklimat i partistyrelsen och ett förtroendefullt samarbete. Därför blir jag besviken när jag läser om hennes påstående. Det var ingen som begärande votering, de synpunkter som framfördes ledde till förändringar i förslaget och ingen protesterade mot att några av förslagen skulle presenteras i form av en debattartikel."

Var detta en strid om innehållet i politiken eller partiledarskapet? Både och. Frida Johansson Metso hade givetvis inte gått ut på detta sätt om hon inte hade haft fullbackning av de som vill att Jan Björklund skall gå. Man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att förstå att andra som också tillhörde kritikerna mot förslaget också vill byta partiledare.

Nu inträffar något de kritiska inte räknat med. Kritiken mot förslaget får de som gillar det och tycker att det inte går tillräckligt långt att reagera. Även de som kanske inte gillar allt i förslaget partistyrelsen föreslagit reagerar därför att dagens situation kräver åtgärder i asyl- och integrationspolitiken.

För första gången kommer frågan om volymen upp på agendan.

Erik Ullenhag. Nästa partiledare?

Allan Widman, folkpartist och ordförande i försvarsutskottet, är en av de första.
- Det är oundvikligt att adressera frågan om volymer, säger han i en intervju i Sydsvenskan,

I gårdagens DN debatt går fyra ledande kommunpolitiker ut och också pratar volymer av flyktingmottagandet.

Nyckelmeningen är:

"Kommunernas årliga förmåga till ett humant och fungerande flyktingmottagande borde därför utgöra ett tak för Sveriges samlade åtagande."

Staffan Werme har lämnat lokalpolitiken men övriga tre, Ulrika Landergren, Torkild Strandberg och Pierre Månsson gör samtliga mycket bättre val till kommunen är riksdagen. Tre av de fyra är eller har varit kommunstyrelsens ordförande i sin kommun.

De vet vad väljare och medlemmar tycker på lokalplanet. Mer än många andra som har gett sig in i debatten.

Igår hade också två folkpartister Jenny Sonesson och Ulrica Westerlund en artikel i Svenska Dagbladet där också volymen på antalet flyktingar togs upp.

De skriver:

"Asylinvandringens storlek är emellertid tabu. Frågan är dynamit för politiska karriärer. Allan Widman, Folkpartiets försvarspolitiske tales­person, vågade trots frågans sprängkraft nyligen hävda: ”Jag tycker det är oundvikligt att adressera frågan om volymer. Sverige tar nu emot fler asylsökande per capita än något annat EU-land” (Sydsvenskan den 31 januari). Vi delar Widmans uppfattning. Som socialarbetare befarar vi att Sverige tar kliv mot ett klassamhälle med social oro."

Det som är bra med debatten inom Folkpartiet är att för första gången diskuteras asyl- och flyktingpolitik och integration helt öppet. Frågan har varit tabu eftersom så många tror att ändrar man dagens politik måste man tycka som Sverigedemokraterna. Inget kunde vara mer fel.

Maria Arnholm. Nästa partiledare?

Svaren på dessa frågor är inte svarta eller vita.

Att sätta en volym på asylsökande är i praktiken omöjligt utan det handlar givetvis om att göra Sverige mindre attraktivt som flyktingland och också hitta gemensamma Europeiska lösningar.

Och det är här svårigheterna kommer in. Vågar politikerna fatta de besluten? Går det att hitta lösningar där alla länder inom EU tar samma ansvar?

Men vad är alternativet? 500.000 nya människor i Sverige de närmaste 5-6 åren? Klarar vi detta?

Jenny Sonesson och Ulrica Westerlund avslutar sin artikel på ett klokt sätt:

"Vi uppmanar därför parterna i decemberöverenskommelsen att snarast tillsätta en expertkommission som utan skygg­lappar får bedöma den svenska samhälls­modellens kapacitet och begränsningar för att ta emot och ­integrera människor som flyr till vårt land."

Slutligen, vem skall vara partiledare i Folkpartiet. Det är sannolikt så att Jan Björklund inte kommer leda partiet i valet 2018 men han vill lämna över ett parti som gått igenom en förändring och till den person som han tror kommer leda partiet till framgång.

Attacken mot Björklund med fleras DN artikel har jag svårt att se som något annat än ett sätt att skapa uppror mot Jan Björklund. Visst gillar dem inte förslagen men sättet man gjorde det på tyder att det handlade om mer än politiken.

Kan inte heller tolkas på annat sätt än att det handlar om att puffa för Birgitta Ohlsson.

Som jag skrev tidigare missbedömde man grovt stämningen i partiet och fick en debatt som de säkert inte vill ha.

Vinnare de senaste veckorna är Maria Arnholm och Erik Ullenhag som kommit ett steg närmare partiledarposten.

En sak är dock säker. Debatten kring asyl och integrationspolitiken försvinner inte bara för att Folkpartiet byter partiledare. Partiet måste hitta en ny politik oavsett vem som ledar partiet i framtiden.