Är Mona Sahlin en frälsare?

Så är det nu klart. Mona Sahlin blir ny (s)-ledare. Känslan blir lite, jaha.

Inte känns hon speciellt fräsch, nytänkande och som en förnyare.

Tänk er trion Sahlin, Ulvskog, och Nuder i nästa valrörelse. Känns väldigt gammalt och unket. Samma gäng som körde partiet i diket skall nu försöka hålla sig kvar på vägen.

Att Mona Sahlin vill ha Maria Ulvskog kvar har givetvis att göra med Sahlins dåliga stöd på vänsterkantgen. Ulvskog blir den som skall övertyga vänsterkrafterna om Sahlins förträfflighet. Vad gäller Pär Nuder så ville han så gärna bli men det var bara han och Göran Persson som ville detta. Ekonomisk talesman lär han dock få bli även om Sven-Erik Österberg både har bättre framtoning och större stöd i partiet.

När de amerikanska demokraterna var i kris och hade förlorat tre presidentval så sökte man någon yngre som kunde ses som förnyare av partiet. Fram kom ”the new democrat” Bill Clinton. Brittiska Labour hade samma problem och fann i duon Tony Blair och Gordon Brown den förnyelse man behövde och som därefter vunnit tre val. Gerhard Schröder var också en ny typ av ledare även om hans år som kansler i Tyskland inte blev någon nystart och förnyelse.

Mona Sahlin känns bara som den som fick bli för att ingen av de andra kandidaterna ville och de som ville, Thomas Östros och Pär Nuder, ville ingen ha.

Givetvis är alla Sahlinaffärer ett handikapp. Toleransen innan det blir en ny affär är låg. Och gör borgerliga politiker bort sig så kommer både hon och hennes partisekreterare ha svårt att kritisera utan att få gamla Sahlinsynder tillbaka i ansiktet.

Mona Sahlin har tre år på sig. Stora krafter, inte minst inom fackföreningsrörelsen, kommer att tolerera henne fram till 2010. Vinner hon inte valet 2010 så åker hon. Hon har inte det stödet att hon kan förlora ett val och sitta kvar.

Är Mona Sahlin en frälsare? Knappast.