Sverige bör genast söka medlemskap
Vårt förhållande till Nato följer samarbetslinjen, inte medlemslinjen. Så elegant sammanfattade försvarsminister Peter Hultqvist (S) för några månader sedan den nya regeringens säkerhetspolitik.
Problemet är bara att en sådan kurshållning för Sverige ut i ett säkerhetspolitiskt ingenmansland. Å ena sidan får vi inga försvarsgarantier från Nato i avsaknad av medlemskap. Å andra sidan minskar trovärdigheten i den svenska, militära alliansfriheten i takt med att samarbetet med Nato fördjupas. Socialdemokratin tycks ha missat det faktum att säkerhetspolitiska analyser mera bygger på vad ett land gör, snarare än på vad det säger. Och vad är det då den rödgröna regeringen gör?
I höstas tillsatte man en utredning för att belysa frågan om
den svenska regeringsformens förenlighet med vad som måste beskrivas som
ömsesidiga försvarsgarantier. I bakgrundstexten talas det om Finland, men
direktivet är så generellt att det kan omfatta varje land och rimligen även
sammanslutning av länder, till exempel Nato. Under hösten övergick regeringen
från månadslånga till halvårslånga tillstånd för Natos AWACs att passera genom
svenskt luftrum. Planen är anpassade för såväl luftövervakning som
stridsledning.
Och så har vi värdlandsavtalet. Enligt en pressad
försvarsminister blott och bart en teknikalitet. På ett sätt sant, men då det
också syftar till att förbereda Sverige för att kunna ta emot militär hjälp
från Nato i kris och krig blir det lite mer än så. Regeringen argumenterar att
det alltid kommer att krävas en nationell inbjudan, men så är det ju även för
dem som är medlemmar av Nato. Såtillvida uppvisar medlems- respektive
samarbetslinjen inga som helst skillnader.
Sverige har ingen tradition av att kommunicera
säkerhetspolitiska realiteter med det egna folket. De påstått statsbärande
partierna har i lugn och ro kunnat säga en sak och sedan göra en helt annan.
Samtidigt som detta av inrikespolitiska skäl tett sig bekvämt har dock gapet
mellan vad verkligheten kräver och den egna retoriken ständigt vidgats.
Vi liberaler har valt en annan väg. Sedan 1999 har vi drivit
frågan om ett medlemskap i Nato. Vi har öppet erkänt det uppenbara; oaktat hur
mycket vi än satsar på vårt försvar kan Sverige aldrig på egen hand möta
allvarliga utmaningar mot vår säkerhet. Detta var sant under hela det kalla
kriget och är det än mer idag. Och så länge som det finns en politisk beredskap
att slutföra det närmande till Nato som skett det senaste kvartsseklet är vårt
samarbete med och beroende av denna organisation inget problem. Som medlem hade
Sverige haft tydligt definierade rättigheter och skyldigheter. Som lös, och
kanske tillfällig, partner får vi lita till hoppet om andras medkänsla.
För fem år sedan hette det att Nato inte behövdes. Det var
en relik från en annan värld. Nu argumenterar samma partier, till Putins stora
glädje, att en svensk ansökan om medlemskap bara ökar spänningarna runt
Östersjön. Precis som vår försvarspolitik saknar säkerhetspolitiken i Sverige
självinsikt. Vi är ett mycket litet land. Auktoritära stormakter tillhör inte
historien och för dem förblir våldsanvändning alltid en option. Bättre sent än
aldrig. Sverige bör omgående söka medlemskap i Nato.
Allan Widman (L)
Ordförande försvarsutskottet
Birgitta Ohlsson (L)
Utrikespolitisk talesperson
Bengt Eliasson (L)
Riksdagsledamot Halland
Tommy Rydfeldt (L)
Gruppledare Region Halland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar