När statsrådet Maria Larsson (KD) meddelade att vanvårdade fosterhemsbarn inte skulle få ersättning utan enbart ursäkt, blev jag mycket förvånad.
Hur kunde man tro att enbart en ursäkt skulle kunna vara en upprättelse? Hur många skulle komma på en sådan ceremoni?
Var det stelbenta jurister som hade vunnit eller kamrerer som bara tänkte på utgiften? Eller båda grupperna ihop?
Tyckte faktiskt synd om Maria Larsson som givetvis förstod att hon fullständigt skulle sönderkritiserad. I ett läge där KD går kräftgång i opinionen.
Samtidigt finns det tillfällen i politiken så man helt enkelt inta kan kompromissa. Om Maria Larsson vägrat gå med på det och sagt att, då får ni sparka mig. Hade man vågat göra det?
Nu sker omvändelsen under galgen. Senast Fredrik Reinfeldt som vill ha en bred uppgörelse i frågan.
Två funderingar. De som ansvarar för regeringens strategi? Hur tänkte ni? Per Schlingmann var är du?
Och hur kommer det kännas för de som får ersättning och ursäkt att veta att det fanns personer som inte ville ge dem ersättning. Kommer det att kännas som en full upprättelse?
DN Svd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar