En centerpartistisk försvarsminister, Torsten Gustafsson, råkade i början av 80-talet säga att ”vi vet var vi hör hemma” syftandes på västsidan i det kalla kriget.
Det blev stor inrikespolitisk debatt. Socialdemokraterna rasade.
Forskning visar numera att Sverige efter andra världskriget varit djupt knutna till NATO genom olika samarbeten. Svenska försvaret var knappast förberett för invasion från väster utan från öst.
Allt detta visste ju Torsten Gustafsson och trodde väl att hans uttalande inte var speciellt kontroversiellt.
Men han sa det som etablissemanget visste men inte fick sägas.
Socialdemokraterna har fortsatt vägen mot NATO. Smygvägen.
I en debattartikel i Aftonbladet idag tar Allan Widman (fp) upp detta.
Han skriver:
”Under de många åren av socialdemokratiskt styre närmade sig Sverige obevekligt kärnan av militärt och politiskt samarbete i Nato. Det var socialdemokrater som tog oss in i det euroatlantiska partnerskapsrådet, som såg till att vi fick en Nato-ambassadör och en svensk, parlamentarisk delegation till Nato.”
I praktiken är vi redan med i NATO. Vi har trupper ute i världen under NATO befäl. Och NATO idag är en annan organisation än var den var under kalla kriget.
Norge, Danmark, Estland Lettland och Litauen är med. I Finland pågår debatten.
Frågan är ju egentligen när, inte om, Sverige skall ta steget mot formellt medlemskap.
I den utrikespolitiska deklarationen som utrikesminister Carl Bildt läser upp idag lär vi inte få något svar. Formellt NATO medlemskap kräver bred enighet. Vilket inkluderar (s).
Jag har dock inget hopp att socialdemokraterna skall samla sig i NATO frågan. När Mona Sahlin och Urban Ahlin idag skriver en utrikespolitisk artikel i Svenska Dagbladet idag blir det mest påhopp på Carl Bildt och man påstår att han och regeringen är passiv i frågor om kärnvapen, klusterbomber och internationell nedrustning.
Skulle inte NATO vara ett bra forum att arbeta mot just kärnvapen och klusterbomber och för gemensam säkerhet och nedrustning?
PS! I artikeln kräver Sahlin och Ahlin att Carl Bildt skall tala nedrustning med Henry Kissinger. F.d utrikeminister i USA. Samme man som var President Nixons främste säkerhetsrådgivare när Olof Palme 1972 kallade bomningarna av Vietnamn för bland annat illdåd och tortyr. Tiderna förändras eller är det människor? DS!
Uppdatering 11:55
EU intar en särställning i svensk utrikes- och säkerhetspolitik, var utrikesminister Carl Bildts budskkap när han läste upp den utrikespolitiska dekalrationen på förmiddagen
Det måste EU vara även om vi har en socialdemokratiskt regering. Men om (mp) och (v) skall vara med, hur blir det då? De vill ju upplösa och lämna EU.
Svd
1 kommentar:
Jag är en f d arméofficer som 2004 lämnade den svenska försvarsmakten. När jag inledde min bana som officer 1987 så var formuleringen av den säkerhetspolitiska doktrinen i relativt bra samklang med Arméns, och antagligen hela Försvarsmaktens, kärnverksamhet. Under åren ändrades återkommande vår säkerhetspolitiska doktrin. Jag uppfattade detta då som en anpassning mot de stora förändringar som kom efter Berlinmurens fall 1989 och sedermera upplösningen av Warzawapakten. För varje omformulering så anade jag ett närmande mot NATO och ett fjärmande från fullständig neutralitet (läs:isolation). Detta såg jag alltid som en rent praktisk anpassning till säkerhetsläget i vår omgivning, inget annat.
Onekligen så har vi styrt närmare ett NATO-medlemskap och det var aldrig något jag eller mina kollegor tvekade om då. Bland mina kollegor så spekulerade vi snarare helt kring NÄR än OM. För oss var det så uppenbart och självklart var våra uppdragsgivare förde oss.
Jag har genom åren snarare varit förvånad över vissa ministrars officiella förhållningssätt mot svenska folket då de i media understrykit vikten av att bevara vår neutralitet eller alliansfrihet och det absurda att ansluta sig till NATO.
Sådana utspel har jag aldrig uppfattat som annat än att det handlat om att föra människor bakom ljuset - antingen att politkern själv varit blåögd eller att det funnits en agenda att mörklägga dessa intentioner av taktiska skäl.
Å andra sidan så fanns det politiker som ända förbi milleniumskiftet var övertygade om att Försvarsmakten fortfarande är ett territorialförsvar. Något som i praktiken upphörde under den senare delen av nittiotalet. Att människor fortfarande kräver avskaffandet av territorialförsvaret är ett besvärande bevis för hur låg den folkliga förankringen numera är i detta ämne.
Vad få svenskar vet är att Sverige inom NATO räknas till den en av de mest aktiva och engagerade av deras medlemmar, utan att vara medlem.
Sedan länge har Sverige valt att INTE vara neutrala och bara använda militära insatser i fredsmissioner. Sverige deltar idag aktivt med militär hjälp till regeringen i Afghanistan, som kommit till makten genom hjälp av NATO-alliansen på plats. Om man bortser från alla juridiska hårklyverier och ser verkligheten som den är så är vi idag alltså en krigförande nation. Sverige tar i detta fall aktiv ställning för en stridande part, inte som förut ställer oss emellan två stridande parter eller genomför fredsframtvingade operationer under FN-flagg.
Det är bättre att bli mer autentiska och tydliga genom att praktisera vår säkerhetspolitiska doktrin fullt ut. Det uppnår vi bl a annat genom att ansluta oss till NATO. Där återfinner vi ytterligare en global plattform inom vilken vi kan verka för stabiliteten i världen.
Skicka en kommentar