Per Gudmundsson skriver idag ett intressant inlägg i Svenska Dagbladet om vad vi kan kalla den svenska proffsdemonstranten. En kvinna vid namn, Elin Gauffin, dyker upp som medlem i diverse nätverk. Hon är bara en i mängden.
Gärna medlem i ett litet obetydligt bokstavsparti på vänsterkanten som trots en massa försök inte får några röster i allmänna val. Varför lyckas man aldrig få folkets stöd?
Däremot, om de själva får skryta, så har de genom sina demonstrationer räddad både det ena och andra.
Alltid räddat. Det är lite konstigt. Aldrig tittat framåt och genomfört saker.
Kanske problemet ligger där.
Man engagerar sig i en protest mot något som skall läggas ner eller förändras. Man engagerar sig inte som en del av ett bokstavsparti utan under täckmanteln nätverk eller privatperson.
Att sedan överföra detta till att få röster blir bäst intill omöjligt. För då måste de bekänna färg politiskt och då stämmer inte åsikterna med övriga protesterande. Man kan ju vara moderat och mot att en vårdcentral läggs ner. Eller folkpartist och vilja rädda en park från bebyggelse.
Genom att påstå man företräder ett nätverk och inte det parti man är med i blir det ju lite svårt att också helt plötsligt bli en politiks företrädare.
Att bilda nätverk och grupperingar är inget nytt för svenska vänstern.
Men genom historien har man aldrig kunnat kanalisera detta till att bli röster i allmänt val.
Jag får ju ändå beundra deras kamp. Att ständigt ha 99,9% av svenska folket emot sig och ändå fortsätta kampen är ju egentligen rätt fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar