De allra flesta som gått igenom en skilsmässa ser det som ett misslyckande. Något man skulle ha velat vara utan. Knappast något man ser tillbaka på med glädje.
Nu vill några mörkermän och kvinnor närstående kristdemokraterna skuldbelägga skilsmässor. Det är inte bara det faktum att man misslyckats som de som skiljer sig skall känna. Man skall också känna att man gör något som är emot ett av samhällets hälsomål.
På något annat sätt kan man inte tolka förslaget i en DN artikel att staten skall sätta upp ett nytt folkhälsopolitiskt mål: "Minska antalet skilsmässor - speciellt i barnfamiljerna.”
Man utgår från att det alltid är barnens bästa att människor inte skiljer sig. Hur vet man det?
Jag känner till fler relationer som det definitivt har blivit bättre för barnen att föräldrarna gick isär och man slapp uppleva det slitningar och bråk som relationen innebar. Nu är dessutom barnens kontakt med båda föräldrarna bättre än någonsin.
Att på detta sätt göra (kd) till ett ansikte för en svensk kristen höger är definitivt ett problem för Göran Hägglund och kan säkert skrämma många väljare i den politiska mitten.
DagenDagen 2
1 kommentar:
Precis som du verkar ha gjort så fann jag DN-inlägget tendensiöst och obehagligt. " "Minska antalet skilsmässor - speciellt i barnfamiljerna.” Varför skulle staten bry sig i om även vuxna utan barn skiljer sig? Här luktar det bibelhöger lång väg och den gamla kära smitvägen hos KD "Barnens bästa" (även flitigt använt argument mot homósexuella) har töjts ut bortom absurditetens gräns.
Tiden när kyrkan och "det heliga äktenskapet" tvingade människor att vara gifta - för barnens skull- borde vara kastat på historiens sophög - år 2008.
Det finns nåt som heter lyckligt skilld. Det brukar även barn märka..
Skicka en kommentar