En konflikt som gärna förnekas men som hämmat partiet och hela tiden inneburit att när man försöker utveckla politiken så möts detta av kritik. Kritik som inte sällan framförs i media.
Det har också gjorts politiska kompromisser som blivit urvattnade men av vissa bara uppfattas som tillfällig borgfred.
Det finns olika vägval inom liberalismen. Det ser vi inte minst i Danmark där det finns fyra liberala partier. Två i regeringen och två i opposition. Alla med olika inriktningar.
I Sverige har man försökt inrymma all liberalism i ett parti vilket inte sällan gjort partiet otydligt och att politiken inte hängt ihop.
Det bästa exemplet är att den som gillar partiets försvarspolitik gillar inte öronmärkta månader i föräldraförsäkringen. Och den som gillar de öronmärkta månaderna gillar inte speciellt mycket annat i Liberalernas politik.
 |
| Jan Björklund, min partiledare |
Frågan måste lösas ut.
Centerpartiet hade en uppslitande och medial strid kring sitt idéprogram men gick stärkta ur den konflikten.
Så till de båda kandidaterna.
Jan Björklund
Han är påläst, kunnig, bra debattör och en bra ledare. Minus är att han inte vågat ta konflikten om partiets inriktning. Han har försökt kompromissa och när kritiken varit att partiet inte pratar om de sociala frågorna lagt in ordet socialliberal i sitt tal 5-6 gånger istället för att prata om innehållet och inte etiketten på politiken.
Rekryteringen av Maria Arnholm som partisekreterare är ett fynd. Partiet förnyas nu rejält. Kanske något som inte setts så mycket utåt ännu men märks rejält inåt.
Men har han varit med för länge? En nackdel?
Birgitta Ohlsson
Hon är inom "sina" frågor oslagbar. En person som har en självständighet och integritet som lockar personer till partiet men också stöter bort.
Har i flera frågor gått emot partiledningen och som när det gäller religiösa friskolor, där hon för övrigt fick fått storstryk på partirådet.
Det är mer än en gång jag av väljare hört att jag skulle rösta på er om det inte var för Birgitta Ohlsson. Det finns säkert de som säger tvärtom. Man röstar på Liberalerna på grund av Birgitta.
Men inte i min valkrets. Här väljer man ofta mellan att rösta på Moderaterna och Liberalerna. Och då är Liberalerna som leds av Birgitta Ohlsson inget alternativ.
Övervägande
En partiledare måste bli en del av partiet. Partiledaren måste alltid acceptera vad partiet säger. När partiet förflyttar sig i frågor där Birgitta Ohlsson har annan mening, kommer hon ställa in sig i ledet eller kommer vi se en partiledare som på landsmötena krigar mot sin egna partistyrelse?
Kan man ha en partiledare med smal profil som dessutom inte är någon av de frågor som finns i den politiska debatten och som väljarna vill ha besked om?
Denna debattartikel i Expressen av Birgitta Ohlsson bekräftar bara den bilden. Vackra ord men vad är svaret till den som inte vågar ta bussen vid resecentrum? Som får sitta tolv timmar på akuten? Som nekas plats på äldreboende trots att hon/han fyllt 95 år? Som kom till Sverige 2010 och fortfarande inte har något jobb? Som får avslag på stöd enligt LSS? Som aldrig hört talas om Emmanuel Macron?
Och frågan är om Jan Björklund verkligen är förnyaren? Blir förnyelsen kosmetika om väljaren inte kan förknippa honom med den?
Jan Björklund är min partiledare
Min slutsats är att Jan Björklund är förnyaren. Han har sedan valet 2014 visat detta. Nästa steg är att visa det utåt inför valet 2018.
Dock måste han sätta ner foten och säga att detta är min riktning, detta är den väg jag vill Liberalerna skall gå. Och det går inte att kompromissa om. Något han skulle gjort för länge sedan.
Vad händer nu?
Lanseringen av Birgitta Ohlsson var klart planerad. Två länsförbund och någon kommunförening skulle gå ut samma dag. Därefter skulle Birgitta Ohlsson gå ut i media och säga ja till nomineringen.
Anhängare av olika slag skulle sedan följa upp.
Men det jag ser är ganska svagt stöd. Hur besluten i Örebro och Uppsala kom till finns det intern kritik emot och i Uppsala reservationer. Högst ett 20-30 tal personer har varit inblandade.
Förutom Cecilia Wikström, som inte var oväntat, saknas de tunga namnen.
Däremot ser jag olika tunga liberaler på Facebook ge Jan Björklund sitt stöd.
Sannolikt kommer det inom några månader bli uppenbart för Birgitta Ohlsson att stödet inte finns. Skulle vara mycket förvånad över om hon drev detta till landsmötet och fick se sig förlorad med stor majoritet.
Birgitta Ohlsson säger att förlorar hon så lämnar hon och risken är att 1 juni 2017 var dagen hennes politiska karriär tog slut.
Förstår inte hur hon tänkte. Hon hade tiden för sig. Hon kunde breddat sig som politiker, hittat egna profilområden där den politiska debatten förs, skapat ökat stöd i partiet för sig, varit statsråd efter valet 2018 och kanske varit partiledare i valet 2022.
Men hon gjorde detta val och det beklagar jag.
Till sist, vad händer om hon vinner? Partiet anpassar sig givetvis men jag tror att hon snabbt kommer upptäcka att hennes politiska agenda blir svår att få igenom.
Det jag mest oroar mig för är att förnyelsen avstannar och Maria Arnholm försvinner. Det skulle skada partiet oerhört mycket.
Fotnot: Frågan om medlemsomröstning vid val av partiledare hör egentligen inte ihop med vem som blir partiledare. Den frågan driver jag oavsett vem som kandiderar.
Har noterat att en massa personer nu är för medlemsomröstning som inte brytt sig tidigare. Kan det ha att göra med att deras kandidat tror att detta är enda chansen att vinna? Läs mer om detta här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar