Vad beror den på?
Jag har tidigare påpekat ut bristen på kommunikationsstrategi som det största problemet.
Alliansen ville och vill ändra på mycket av grunden i svensk politik.
Och för detta fanns det och finns ett stort stöd i opinionen. Här är några exempel.
Om någon blir arbetslös. Vilket är viktigast? De flesta svarar att man får ett nytt jobb. Men i socialdemokraternas Sverige har man istället koncentrerat mycket av resurserna på bidrag och AMS resurser.
Den öppna arbetslösheten har varit det viktigaste måttet, inte hur många som finns i olika åtgärder som i slutändan inte leder till jobb. De som år efter gått på a-kassa kombinerat med åtgärder har blivit kvar i detta utanförskap. Det är inte så länge sedan man kunde pensioneras vid 60 av arbetsmarknadsskäl.
Åtgärder för att skapa jobb var inte det viktigaste utan vi pensionerar bort problemen.
Inom sjukförsäkringen har det varit likadant. Personer som blivit sjuka har inte fått stöd och rehabilitering. När sjuktalen blir för höga så försöker man pensionera istället. Att pröva om de som pensioneras kan återgå i arbete har det saknats intresse för då det bara skulle skapa mer arbetslöshet i siffrorna.
Och socialdemokraterna skröt om Sveriges låga arbetslöshetstal jämfört med Europa i övrigt. Men glömde de som pensionerats bort från arbetsmarkanden och alla i åtgärder.
Ett cyniskt sätt att driva politik där slutligen vanliga människor kommit i kläm och hamnat i utanförskapet.
Detta vill alliansen ändra på.
Jobblinjen måste vara det som gäller. Arbetslöshet eller sjukdom skall inte innebära att någon döms till livslångt utanförskap.
När man gör sådana förändringar måste kommunikationen vara tydlig och pedagogisk.
Man måste beskriva problemen och vinna den debatten. De åtgärder man sedan sätter in skall vara lättbegripliga, rimliga och direkt kunna relateras till de problem som finns. Förslagen måste också komma i rätt ordning.
Profilen på förslagen måste också vara mer morot än piska.
Vem kom t.ex. på att en make/maka som blir arbetslös från första dagen skall söka jobb i hela Sverige? Jag har ett exempel från verkligheten där arbetsförmedlingen krävt att en person skall söka arbete i en annan del av landet.
Men barn och familj skall bo kvar i Kungsbacka? Eller skall maken säga upp sig flytta med och sedan söka jobb från nya stället i hela landet, flytta och makan säger upp sig osv. Tills man får ett jobb på samma ort?
Alliansen vann debatten om problemen i valrörelsen 2006. Men sedan har man misslyckats med att både kommunicera hur det skall gå till att få bort utanförskapet och förslagen har i vissa fall varit dåligt genomarbetade.
Lägger man ett förslag som skall få långtidssjuka i rehabilitering och sedan kanske kunna arbeta någon del måste man vara säker på att det inte drabbar t.ex. cancersjuka som knappast kämpar för ett jobb utan livet. Sådana brister har funnits i förslagen.
Och de kan väl knappast vara en överraskning att media koncentrerar sig på den procenten som drabbas av ett förslag och inte de 99 % som får fördelar. Det är medias roll att kritiskt granska på det sättet.
Sven-Otto Littorin och Christina Husmark Pehrsson har varit två ministrar särskilt dåliga på att kommunicera vad de förslagit.
Jag hoppas man lyssnar på den gode kommunikatören Alf Svensson (kd) som sammanfattar vad jag menar i uttalandet:
” Regeringen glömmer att man inte bara ska tala till hjärnan utan också till hjärtat”
Det är ganska naturligt att när man misslyckas att tala om vad man gör att vanliga människor ställer sig frågan. Vad händer om jag blir sjuk eller arbetslös? Måste jag då sälja huset?
Fastighetsskatt, hushållsnära tjänster, en skola där kunskap sätts i centrum, ny integrationspolitik eller minskad skatt pga. av jobbavdraget blir ganska ointressant om det finns en oro för att bli sjuk eller arbetslös. Även om oron kanske är obefogad.
PJ Anders Linder tror att fördjupat allianssamarbete är lösningen. Det behövs för att ha ett program efter 2010. Men grunden är ändå fyra partier och det är i dessa idéarbetet måste var levande.
Här är några förslag för alliansseger 2010.
1.Korrigera de bitar i sjuk och arbetslöshetsförsäkringen som blivit fel.
2.Ta fram en ordentlig strategi för hur alliansen skall kommunicera. Den tycks fortfarande saknas. Jag är t.ex oerhört förvånad att de fyra partiledarna inte har en presskonferens en gång i månaden i Rosenbad där journalister får ställa frågor om allt möjligt.Jag bävar för sommaren 2008. Tar alla semester igen som sommaren 2007?
3.Ombilda regeringen. Statsråd som misslyckas lämnar regeringen. Littorin, Husmark Persson, Mats Odell borde stå högt på listan. Lars Leijonborg kommer säkert att lämna regeringen frivilligt efter att forskningspropositionen är lämnad. Rykten säger att även Lena Adelsohn frivilligt vill lämna. Dock obekräftade. Det ger utrymme att få in flera nya ansikten. När det gäller ombildning av regeringen måste partiledarna vara osentimentala. Endast hur man lyckats i regeringen måste avgöra. Inte kompisrelationer.
4.Gör om departementsindelningen. Varför inte en särskild klimatminister? Byt gärna ansvarsområde mellan partierna.
Kan alliansen vinna valet 2010?
Ja om man precis som Bill Clinton som var uträknad efter 2 år gör en nystart. Lägger om sin kommunikationsstrategi, korrigerar politiken något och tar upp nya frågor att driva.
Om man fortsätter som nu? Ja då kommer efter valet 2010 statsministern heta Mona Sahlin, finansministern kanske Lars Ohly och utrikesministern kanske Peter Eriksson.
PS! Bilderna är tagna av Erik Bratthall och Jan Fröman (tidningen Nu) DS!
1 kommentar:
Jag tror att valrörelsen 2010 kommer att domineras av klimatpolitiken och att vi inte alls förstått vilka utomordentligt omfattande förändringar i vårt dagliga liv som kommer att krävas. Vi kommer att se en uppdelning av politiken i anhängare till drastiska minskningar av koldioxidutsläppen och motståndare. Jag tror att f.a. socialdemokratin kommer att uppvisa stora interna motsättninar men sådana kommer säkert att visa sig även inom alliansen. Jag anser att klimatpanelen måste tas på största allvar och tror inte att den kan avfärdas som en samling extremister.
Om man skall misstänka någonting är det att man av politiska skäl varit för modesta i nedskärningskraven. Hur vi nu ställer oss i dessa frågor kommer helt säkert att avgöra valutgången. När bilism/semesterresor och vår dagliga föda står vid en skiljeväg finns det inte mycket som kommer att anses viktigare.
Skicka en kommentar